En av mina mest fantastiska och minnesvärda resor var till Rwanda 2005.

Jag fick möjlighet att få ett av få tillstånd att bestiga de dimhöljda Virungabergen i Rwanda och se bergsgorillor på nära håll.

Årligen delas endast ut ca 1.440 tillstånd (ca 40 per dag) att besöka dem för att skydda och freda gorillorna, så det är inte så enkelt att få uppleva detta.

Det är en euforisk känsla där man glömmer både tid och rum och knappt kan andas. Så oerhört magiskt att vara mitt ibland dessa djur i deras naturliga miljö.

Vi landar i Kigali och blir upphämtade i jeepar som tar oss igenom huvudstaden och ut mot landsbygden och mot mytomspunna Virungabergen, en resa på drygt två timmar nordväst.

Här uppe intill vårt boende på Mountain Gorilla View Lodge en ekolodge, som ligger vid berget Karisimbi, tio minuters resa från gorillasafarins start, stannar vi i 2 nätter.

Boendet erbjuder 30 stugor som alla har öppen spis samt faktiskt en golfbana som vi även provade på. Magiskt att spela golf i en så vacker miljö med hejande bybor omkring oss.

Rwanda är ett oerhört vackert grönt land med kullar så långt man ser och döpt just efter alla dessa toppar – De tusen kullarnas land- och ligger högt ca 2.500 m över havet mitt i Afrika.

Luften är tunn och det känns påtagligt.

Tidigt i gryningen dag två väcks vi och äter en snabb frukost innan vi beger oss till Parc de Volcanos spårarläger, där vi får genomgå en hälsoundersökning. De släpper inte iväg någon som har feber, hosta eller är snuvig, då gorillorna är väldigt känsliga för våra sjukdomar.

Man måste starta tidigt på morgonen för att hinna upp till gorillorna innan regnet börjar runt lunch för då gömmer de sig i den täta djungeln och blir svåra att se.

När färden så börjar utgår vi från en glänta invid en stenmur, och traskar sedan raskt framåt genom tät djungelvegetation, uppför gorillabergets branta och leriga sluttning.

Några medföljande bärare har ryggsäckar med vattenflaskor till hela gruppen, och en annan viltvårdare svingar en machete framför oss för att bana väg. Vandringkäppar hjälper när det blir brant. Vi vandrar i ca två timmar och duckar för lianer och grenar och halkar i leran med vandringskängorna. Brännässlorna bränner igenom byxorna långt upp på låren.

Machetes röjer bort snår när bambuskogen blir allt tätare. Det hela är mycket ansträngande särskilt i den tunna luften.

Så är vi plötsligt framme vid gorillorna!

Ytterligare en viltvårdare har kommit fram före oss och via walkie-talkie rapporterat till vår guide vart djuren har sitt läger för dagen. Vi får en snabb genomgång om vad som gäller – exempelvis att vi måste vara tysta och får vara nära gorillorna men måste backa om viltvårdarna säger till oss – och går sedan in till dungen där aporna befinner sig.

Jag tappar nästan andan när vi plötsligt befinner oss intill en stor gorillahanne – silverrygg.

Han sätter sig ner framför oss, bara några meter ifrån, och visar sin bringa och svänger med huvudet stolt höjt upp i skyn och visar upp sig. Vilken euforisk känsla, man glömmer allt – både tid och rum och är bara helt uppfylld av lycka.

Några meter bort såg vi två honor och tre små ungar. Efter en stund upptäckte vi fler honor och ungar och ytterligare några meter bort gruppens ledare Alfahanen, den stora imponerande ”silverryggen” som väger uppemot tvåhundrafemtio kilo.

En silverrygg kan väga 180 kilo och bli 180 centimeter lång. Honorna är mindre, de blir omkring 150 centimeter och kan väga upp till 90 kilo. Bergsgorillor förflyttar sig bara någon kilometer på en dag och de vilar ofta.

En liten gorillaunge hoppar ur sin mammas famn och rullar lekfullt mot oss. Jag sträcker ut min hand och han tar i mina fingrar lite nyfiket. Plötsligt reagerar honan och kommer rakt mot mig och fångar in sin unge, tar upp den springer och skriker.

Efter en timme blir vi ombedda att avbryta vårt besök, då det är den stund man får och gorillorna måste få fortsätta leva sitt eget liv.

Det är en utrotningshotad art för fortfarande sker illegal jakt och fångst. Ett annat hot är minskningen av skogsmark när alltfler människor behöver utrymme. Därför finns i dag skyddade områden, nationalparker, och uppe i bergen håller människor koll på avstånd vad som sker hos gorillorna – ett arbete som startades av Dian Fossey som studerade gorillor i Rwanda på 1980-talet. Bergsgorillorna har ökat i antal sedan dess. 1989 var de 620 individer år 2010 ca 880 och i dag finns det omkring 1000.

Gorillan lever ett fredligt familjeliv i skogen, bråkar sällan med andra grupper och undviker helst konflikt med människor.

En annan gripande upplevelse som gick rakt in i mitt hjärta var att se spåren efter folkmorden såväl inne i Kigali och på Folkmordsmuseet som ute på landsbygden där fångar i rosa kläder fortfarande döms i olika byar trots att det gått så lång tid.

Folkmordet i Rwanda var ett inbördeskrig som på 100 dagar dödade nästan en miljon människor av folkgruppen tutsier och de hutuer som motsatte sig folkmordet.

Det pågick från den 6 april till den 15 juli 1994. Man åkte runt med mikrofoner på bilarna och i radion uppmuntrades det att ta död på tutsierna. Det är så otroligt fruktansvärt att ta in att detta folkmord bland grannar och vänner pågick i vår tid och att hela världen struntade i att komma till undsättning.

Vi såg spår av kulhål i väggarna på skolor, kyrkor och bostadshus och vi besökte Hotel Des Mille Collines, det legendariska hotellet där flyktingar gömde sig när mordvågen pågick och som stod som modell för filmen Hotel Rwanda.